En utmaning för arbetsmarknaden

Beskrivningarna av den svenska arbetsmarknaden var ofta motstridiga under valrörelsen. Det talades både om rekordsysselsättning och massarbetslöshet. Kanske låter detta som två skilda världar, men det behöver faktiskt inte vara fel att använda begreppen samtidigt. Huruvida det är relevant eller inte handlar snarast om vilka grupper man talar om.

Under 2013 uppgick till exempel arbetslösheten för personer som saknar gymnasieutbildning till 20,0 procent, medan den stannade vid 4,9 procent för akademiker. Under samma år var arbetslösheten 22,1 procent bland utomeuropeiskt födda. En siffra som kan jämföras med 6,3 procent bland inrikes födda. För att vara arbetslöshetstal hämtade från en och samma arbetsmarknad är detta slående skillnader.

Olönsamma anställningar

Det finns givetvis många skäl till varför arbetsmarknaden uppvisar en så splittrad bild. En aspekt som ofta återkommer i debatten är hur vår lönestruktur påverkar arbetslösheten. Vid första anblick är det kanske inte alldeles uppenbart hur dessa saker hänger ihop, men egentligen är det ganska intuitivt.

När löneskillnaderna är små kostar det ungefär lika mycket att anställa en person oavsett vilken utbildning, arbetslivserfarenhet eller yrkeskunskap den individen har. I ett sådant läge finns det en uppenbar risk att överkvalificerade personer tränger undan jobbsökande med tunnare CV:n. Om lägstalönerna är högt satta betyder det dessutom att många enkla jobb blir olönsamma och därför aldrig skapas. För den som saknar relevant utbildning eller yrkeskompetens, eller för den som har bristande språkkunskaper, kan tröskeln till det första jobbet då bli hög. De som står långt ifrån arbetsmarknaden får små chanser att ta sig in och riskerar att hamna i utanförskap.

Fler ska få chansen

För svensk del har resonemanget ovan många gånger inte ansetts utgöra något större problem. Den sammanpressade lönestrukturen har motiverats genom att arbetskraften uppvisat relativt små skillnader i produktivitet. Frågan är bara hur väl den bilden stämmer överens med verkligheten. I sin rapport om lönebildningen i Sverige 2014 pekar Konjunkturinstitutet på att produktivitetsskillnaderna i arbetskraften har ökat. Dessutom visar PISA att skillnaderna kan bli mer markanta i framtiden, eftersom de svagast presterande eleverna noterade de största försämringarna i undersökningen.

För att dessa elever i framtiden ska få en så bra chans som möjligt att etablera sig på arbetsmarknaden måste det finnas efterfrågan som omfattar mer än bara erfaren personal med gedigna yrkeskunskaper eller långa universitetsutbildningar. I det sammanhanget kan nivån på lägstalönerna spela roll. Jämför man hur det ser ut i omvärlden borde det rimligtvis också finnas utrymme för ökad lönespridning i Sverige då vi tillhör de länder i OECD som uppvisar mest sammanpressad lönestruktur.