Osynliga murar

Mellan januari och september exporterade svenska företag varor för 836 miljarder kronor. Merparten av vår export går till våra grannländer och EU. Att vi handlar mest med närområdet är på många sätt naturligt. Samtidigt är det förvånande att vår varuexport till Tyskland översteg vår varuexport till USA med 42 miljarder kronor år 2013 med tanke på att den amerikanska ekonomin är nästan fem gånger så stor som den tyska.

En del av förklaringen ligger i den geografiska närheten till den tyska marknaden. Transportkostnaderna är lägre. En annan förklaring är att det inte existerar några tullar mellan Sverige och Tyskland eftersom bägge länderna ingår i EU:s inre marknad. Mellan USA och EU är handelsutbytet inte tullfritt, utan i genomsnitt tillkommer en tullkostnad på fyra procent. Dessa tullar inverkar negativt på handelsvolymerna, men det största hindret mot ökad transatlantisk handel utgörs kanske ändå av något som är mindre konkret och svårare att beskriva med siffror – så kallade icke-tariffära handelshinder.

Glasväggar

Icke-tariffära handelshinder skapar osynliga barriärer som kan vara svåra att få grepp om, men som ändå begränsar möjligheterna till ekonomiskt utbyte. Det kan handla om att olika länder eller handelsområden tillämpar olika regler och standarder för till exempel säkerhet, hälsa, miljö eller produktinformation. Icke-tariffära handelshinder uppstår både medvetet när länder beter sig protektionistiskt, och omedvetet till följd av att system utformats på olika sätt för samma syfte. Ett exempel som säkerligen har irriterat många på resande fot är att det finns eluttag i alla länder men olika lösningar för stickkontakterna och strömstyrkan. Detta skapar merkostnader i form av att individer måste söka information om landet de ska besöka och eventuellt också köpa adaptrar. För exporterande företag innebär det att de måste erbjuda olika lösningar på olika marknader vilket gör produkterna dyrare för konsumenterna.

Inom EU råder fri rörlighet av varor och tjänster. Det ska inte föreligga några handelshinder mellan EU:s medlemsländer (även om problemet med just olika elsocklar dröjer sig kvar). Vi har gemensamma standarder och märkningar av en mängd varor. Vi har exempelvis CE-märkning för säkerhets-, hälso- och miljökrav, EU-lövet för ekologisk mat, och energimärkning för bland annat vitvaror. Detta leder till att produkter testas en gång och sedan godkänns för hela den europeiska marknaden istället för att testas individuellt i varje land. Detta bidrar till lägre transaktionskostnader inom unionen och underlättar för både exporterande och importerande företag.

Betydande vinster

Däremot blir det annorlunda om ett svenskt företag importerar exempelvis bilar från USA. Beräkningar från Centre for Economic Policy Research (CEPR) visar att kostnader för de icke-tariffära handelshindren motsvarar en extra tullavgift på 25,5 procent för en importerad bil. Detta kan jämföras med den faktiska tullsatsen som uppgår till 8 procent på bilar. Extra kostnader av detta slag snedvrider konkurrensen och leder till att länder inte producerar det som de är bäst på, utan det som kan säljas trots handelshindren.

Mot bakgrund av att de icke-tariffära hindren är betydande i det transatlantiska handelsutbytet utgör dessa en mycket viktig del i de frihandelsförhandlingar som nu pågår mellan USA och EU. CEPR estimerar att minskade kostnader för byråkrati och reglering samt liberalisering av tjänstehandel och offentlig upphandling står för 80 procent av de potentiella vinsterna av ett frihandelsavtal. Förhoppningen är nu att förhandlingarna ska landa i ett avtal, TTIP, som inte bara tar hand om tullarna, utan även ser till att minska de icke-tariffära handelshindren.

Inte helt enkelt

Det är dock inte så enkelt att få till ett frihandelsavtal eftersom vi måste vara måna om att inte göra avkall på våra krav på säkerhet, hälsa, miljö eller produktinformation. Samtidigt vill vi avskaffa onödig byråkrati för att underlätta handelsförbindelserna. Här finns det en oro på bägge sidor av Atlanten för att kompromisserna ska leda till att säkerhetskrav förändras. Amerikaner ser opastöriserade mejeriprodukter och galna ko-sjukan som hälsorisker. Européer är inte alltid välvilligt inställda till genmodifierade livsmedel. 

Som tur är är ett frihandelsavtal inget race to the bottom där det tävlas i låga krav. Det vill varken européer eller amerikaner. Men på flera punkter där nationerna redan är överens om målet med reglerna, vilket ofta är fallet mellan EU och USA, handlar det om att strömlinjeforma systemen.  Om man lyckas med det kan vi ha ett frihandelsavtal på plats redan 2016. Ett avtal som på sikt skulle borga för ett ökat utbyte mellan världens två största ekonomier.