Återhämtningen avstannar

Ingen verkar längre tro att det går att platta till de offentliga skuldbergen utan att samtidigt platta till tillväxten i världsekonomin. Även utsikterna för den svenska ekonomin har justerats ner.

Mellan 2007 och 2010 växte euroländernas statsskulder med över 1 800 miljarder euro och skuldsättningen for upp från i genomsnitt 65 procent av BNP till 85 procent. I USA förväntas skuldkvoten i år överstiga 100 procent av BNP. Skuldbergen har i kombination med svaga tillväxtsiffror från båda sidor Atlanten skapat stor oro på de finansiella marknaderna.

Lång process

Den övergripande konsekvensen av skuldkrisen är att många länder kommer tvingas till kraftiga åtstramningar av sina offentliga finanser, samt reformer för att öka konkurrenskraften. Denna process kommer att ta lång tid och i alla fall inledningsvis innebära att efterfrågan dämpas i världsekonomin.

Den mer akuta sidan av skuldkrisen är att förtroendet för flera euroländer sviktar rejält. Det spekuleras om statsbankrutter och skuldnedskrivningar, och det är inte enbart välkända problembarn som Grekland och Portugal som hamnat i fokus. Risken för spridning till större euroländer är påtaglig.

Ond cirkel

Det som händer när marknaden förlorar förtroendet för ett lands förmåga att hantera sina offentliga finanser är att räntan stiger. Räntan stiger för att långivare inte är beredda att fortsätta låna ut pengar lika billigt som tidigare, när risken för betalningsinställelse ökar.  Långivarna vill helt enkelt ha kompensation för risken de tar. Men när räntorna stiger ökar givetvis räntekostnaderna för de skuldsatta staterna i samma utsträckning och detta spär på osäkerheten kring deras betalningsförmåga ytterligare. En ond cirkel kan uppkomma. Det hela kan alltså urarta till en slags nationell skuldfälla.

För att möta detta hot och lugna finansmarknaden har EU tillsammans med Internationella valutafonden, IMF, inrättat ett finansiellt skyddsnät. Nätet består av flera delar och garanteras i olika utsträckning av EU-länderna och IMF. En central komponent i skyddsnätet utgörs av euroländernas räddningsfond, European Financial Stability Facility, EFSF. Tanken är att misstrodda länder som inte längre kan låna på den öppna marknaden ska kunna ta sin tillflykt till räddningsfonden och där möta mer överkomliga villkor. På så sätt ska den onda cirkeln brytas och skuldfällan hindras från att slå igen fullständigt.

Håller systemet?

Problemet är att skyddsnätet och EFSF inte har lyckats ingjuta det förtroende som var avsett. Istället höjs nu höjs allt fler kritiska röster som menar att EFSF, trots sin finansieringskapacitet på 440 miljarder euro, är underdimensionerad. Räddningsfonden skulle helt enkelt inte klara av att lösa ut större länder som Spanien och Italien, om detta skulle bli nödvändigt.

Istället vill många se att EU skapar en gemensam euroobligation. Denna skulle i så fall garanteras av samtliga medlemsländer och därför uppfattas som en säker placering med relativt låg ränta.

 

Ett sådant låneinstrument skulle naturligtvis vara extremt behändigt för svaga länder, men samtidigt öka räntekostnaderna för starkare länder. Det finns alltså en risk att de som misskött sina statsfinanser kan fortsätta med det på bekostnad av mer välskötta ekonomier. Särskilt Tyskland har betonat denna risk och menar att så länge som de enskilda medlemsstaterna bestämmer fritt över sin egen finanspolitik är euroobligationer ingen bra lösning.

Sverige påverkas

Exakt hur EU kommer att gå vidare återstår att se. Kanske utökar man EFSF:s kapacitet, kanske väljer man trots problemen att införa euroobligationer. I vilket fall lär fler åtgärder bli nödvändiga för att få bukt med den mest akuta aspekten av skuldkrisen.

Även för svensk del är det naturligtvis av yttersta vikt att osäkerheten lägger sig så snart som möjligt. Osäkerheten riskerar nämligen att snabbt sprida sig till svenska hushåll som i så fall kommer att hålla hårdare i plånboken och dra ner på konsumtionen. Detta scenario, i kombination med en svagare exportefterfrågan, har fått bland andra Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet att skriva ner tillväxtprognosen för nästa år. I bästa fall är det i så fall bara en tillfällig paus i återhämtningen efter finanskrisen. I värsta fall är det inledningen på andra akten.