Återhämtningen avstannar

2011-08-18 Ingen verkar längre tro att det går att platta till de offentliga skuldbergen utan att samtidigt platta till tillväxten i världsekonomin. Även utsikterna för den svenska ekonomin har justerats ner.

Mellan 2007 och 2010 växte euroländernas statsskulder med över 1 800 miljarder euro och skuldsättningen for upp från i genomsnitt 65 procent av BNP till 85 procent. I USA förväntas skuldkvoten i år överstiga 100 procent av BNP. Skuldbergen har i kombination med svaga tillväxtsiffror från båda sidor Atlanten skapat stor oro på de finansiella marknaderna.

Lång process

Den övergripande konsekvensen av skuldkrisen är att många länder kommer tvingas till kraftiga åtstramningar av sina offentliga finanser, samt reformer för att öka konkurrenskraften. Denna process kommer att ta lång tid och i alla fall inledningsvis innebära att efterfrågan dämpas i världsekonomin.

Den mer akuta sidan av skuldkrisen är att förtroendet för flera euroländer sviktar rejält. Det spekuleras om statsbankrutter och skuldnedskrivningar, och det är inte enbart välkända problembarn som Grekland och Portugal som hamnat i fokus. Risken för spridning till större euroländer är påtaglig.

Ond cirkel

Det som händer när marknaden förlorar förtroendet för ett lands förmåga att hantera sina offentliga finanser är att räntan stiger. Räntan stiger för att långivare inte är beredda att fortsätta låna ut pengar lika billigt som tidigare, när risken för betalningsinställelse ökar.  Långivarna vill helt enkelt ha kompensation för risken de tar. Men när räntorna stiger ökar givetvis räntekostnaderna för de skuldsatta staterna i samma utsträckning och detta spär på osäkerheten kring deras betalningsförmåga ytterligare. En ond cirkel kan uppkomma. Det hela kan alltså urarta till en slags nationell skuldfälla.

För att möta detta hot och lugna finansmarknaden har EU tillsammans med Internationella valutafonden, IMF, inrättat ett finansiellt skyddsnät. Nätet består av flera delar och garanteras i olika utsträckning av EU-länderna och IMF. En central komponent i skyddsnätet utgörs av euroländernas räddningsfond, European Financial Stability Facility, EFSF. Tanken är att misstrodda länder som inte längre kan låna på den öppna marknaden ska kunna ta sin tillflykt till räddningsfonden och där möta mer överkomliga villkor. På så sätt ska den onda cirkeln brytas och skuldfällan hindras från att slå igen fullständigt.

Håller systemet?

Problemet är att skyddsnätet och EFSF inte har lyckats ingjuta det förtroende som var avsett. Istället höjs nu höjs allt fler kritiska röster som menar att EFSF, trots sin finansieringskapacitet på 440 miljarder euro, är underdimensionerad. Räddningsfonden skulle helt enkelt inte klara av att lösa ut större länder som Spanien och Italien, om detta skulle bli nödvändigt.

Istället vill många se att EU skapar en gemensam euroobligation. Denna skulle i så fall garanteras av samtliga medlemsländer och därför uppfattas som en säker placering med relativt låg ränta.

 

Ett sådant låneinstrument skulle naturligtvis vara extremt behändigt för svaga länder, men samtidigt öka räntekostnaderna för starkare länder. Det finns alltså en risk att de som misskött sina statsfinanser kan fortsätta med det på bekostnad av mer välskötta ekonomier. Särskilt Tyskland har betonat denna risk och menar att så länge som de enskilda medlemsstaterna bestämmer fritt över sin egen finanspolitik är euroobligationer ingen bra lösning.

Sverige påverkas

Exakt hur EU kommer att gå vidare återstår att se. Kanske utökar man EFSF:s kapacitet, kanske väljer man trots problemen att införa euroobligationer. I vilket fall lär fler åtgärder bli nödvändiga för att få bukt med den mest akuta aspekten av skuldkrisen.

Även för svensk del är det naturligtvis av yttersta vikt att osäkerheten lägger sig så snart som möjligt. Osäkerheten riskerar nämligen att snabbt sprida sig till svenska hushåll som i så fall kommer att hålla hårdare i plånboken och dra ner på konsumtionen. Detta scenario, i kombination med en svagare exportefterfrågan, har fått bland andra Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet att skriva ner tillväxtprognosen för nästa år. I bästa fall är det i så fall bara en tillfällig paus i återhämtningen efter finanskrisen. I värsta fall är det inledningen på andra akten.

Statsskuld som andel av BNP, 2010

Procent

Diagram som visar Statsskuld som andel av BNP, 2010 Diagram som visar Statsskuld som andel av BNP, 2010
Källa: IMF

* IMF:s uppskattning

Vill du visa detta diagram på din egen hemsida?

 

Kommentera

Fälten markerade med (*) är obligatoriska

1000

Syftet med kommentarer är att öppna upp för en nyanserad debatt där ni som läsare deltar och för diskussionen framåt. Kommentarerna får inte innehålla kränkningar eller osakliga påhopp och ska vara relevanta och fördjupande för ämnet som tas upp i artikeln. Vi förbehåller oss därför rätten att helt avstå från att publicera kommentarer i de fall vi finner dem olämpliga eller utanför ämnet.

Kommentarer

iakttagare 2011-08-24 | Den verkliga och avgörande populismen har visats av politikerna som hela tiden misskött ekonomin. Reaktionen hos gemene man är inte "populism" - det är ju faktiskt de som får betala fiolerna, antingen via skatt till någon EURO-fond eller på sedvanligt sätt med penningvärdesurlakande inflation. Vi har glädje av en gemensam europeisk valuta, men en onyanserad bortförklaring av kritik med populism duger inte. Bland annat The Economists analyser - för att inte säga skämtteckningar - är bra mycket mer givande.

jon 2011-08-18 | Sannfinnarnas och andras skepsis är, enligt min mening, endast populism och är ett av de största problemen som förhindrar ett gemensamt och kraftfullt agerande. Ibland låter det i svenska medier som om det handlar om att Tyskland ska rädda euron för de övriga ländernas skull. Bortsett ifrån att tyska exportföretag (och svenska för den delen) tjänade multum under åren då de drabbade ekonomierna växte kraftigt. Exempelvis den spanska fastighetsboomen, där alltifrån byggmaterial till vitvaror exporterades. Vanligt var att många familjer belånade sina lägenheter för att köpa tyska statusbilar. Oavsett skulle antagligen en av effekterna av en upplösning av euron vara att D-marken med största sannolikhet skulle bli urstark och urholka tysk konkurrenskraft, de övriga skräckscenarierna med ökad protektionism etc. får vi hoppas slippa. Hursomhelst står eurozonen såväl som de andra mogna ekonomierna inför stora utmaningar: låg natalitet, tillväxt mm. dessa behövs lösas gemensamt utan populism

Iakttagare 2011-08-18 | Det kan vara för sent att rädda Euron pga av den slapphet som visades när länderna togs in i Eurosamarbetet och den eftergivenhet som visats när redan intagna underlåtit att följa avtalet. Se t.e på Italien. De länder som skött sina finanser riskerar att till ingen nytta få dem förstörda. Sannfinnarnas skepsis är inte helt ogrundad.

Författare till artikeln

portrait

Fredrik Larsson

work08 - 553 430 37

cell0703 - 08 61 68