Sysselsättningen i kristider

Sysselsättning och välfärd

Det har varit stort fokus på arbetslöshetssiffrorna den senaste tiden. Men konjunkturnedgångar slår inte bara där utan följaktligen även på sysselsättningsgraden. En del i att öka ett lands välfärd är att öka antalet sysselsatta som andel av befolkningen, den så kallade sysselsättningsgraden. Om fler jobbar, kan fler försörja sig själva och konsumera och sedan är det samhällsekonomiska kretsloppets goda cykler igång. 1990-talskrisen fick stora effekter på sysselsättningsgraden som på några år sjönk från 83 till 71 procent . Nivån efter krisen har inte nått upp till de höjder som rådde innan, även om den har stigit.

Sysselsättningen som andel av befolkningen 16-64 år

 
Källa: SCB

Sverige efter 1990

En delförklaring till det stora fallet i sysselsättningsgraden under och efter 1990-talskrisen var att många unga gick från att vara sysselsatta till att studera istället. Dessutom var det ett antal strukturella skillnader som till exempel att studietiden ändrades, gymnasieperioden förlängdes till 3 år. Därutöver byggdes högskolan ut.

En ytterligare förklaring till att sysselsättningsgraden inte återhämtat sig är det stora antalet personer som trendmässigt ökade inom sjukskrivningar och förtidspension under denna period. Som mest var nära 800 000 personer inne i någon av dessa åtgärder i början av 2000-talet.

Svårt för arbetslösa att komma tillbaka

Efter djupa ekonomiska kriser finns det alltid en mängd människor som blir arbetslösa och inte återkommer i sysselsättning. Det finns många teorier kring just varför effekten på arbetslöshet och sysselsättning blir så varaktig. En del ligger i att arbetslösa förlorar i kompetens, särskilt långtidsarbetslösa, vilket gör det svårt för dem att få ett jobb efteråt. Dessutom är det sannolikt att arbetslösa kan uppfattas som en större risk att anställa än någon som redan har ett jobb med söker nytt.

Vid långvariga och djupa kriser ställs dessutom flexibiliteten på de aktuella institutionerna på sin spets. Hur klarar de av att hantera stora strukturella förändringar och hur flexibla är de? Ytterligare en viktig aspekt på hastigheten av, och möjligheten till, återhämtning är löneutvecklingen. Om löneutvecklingen i ekonomin blir för kraftig dämpas efterfrågan på arbetskraft. Detta kan i så fall ytterligare fördröja en återhämtning.

Sysselsättningen släpar efter

Det har ju varit några ytterligare kriser sedan 1990, dock inte av samma magnitud.  Till exempel fick nedgången i början på 2000-talet relativt små effekter på sysselsättningsgraden. Tappet som ändå följde togs igen under den följande konjunkturuppgången. Däremot är det så att sysselsättningen generellt tar lite tid på sig att komma tillbaka efter kriser . Detta då arbetsgivare först ökar produktiviteten för kvarvarande personal innan man börjar nyanställa. Detta gör att även om produktionssiffrorna ser positiva ut så tar det tid innan man ser samma positiva mönster på sysselsättningen.

Vad händer efter 2009?

Skillnaderna mellan Sverige 1990 och Sverige 20 år senare är många. Under 1990-talet var såväl penningpolitiken som finanspolitiken väldigt stram, vilket bidrog till en långsammare återhämtning. Antalet personer som är sjukskrivna eller i aktivitets- eller sjukersättning sjunker. Den grupp som då återstår att få tillbaka i arbete är de arbetslösa. Detta ställer som sagt stora krav på de inblandade institutionerna och incitamentsstrukturen i arbetslöshetsförsäkringen.

Sen är det alltid problem med att personer som befinner sig allför länge utanför arbetsmarknaden tappar kompetens, vilket gör det svårare för dem att få ett jobb. Ju kortare tid i arbetslöshet desto högre sannolikhet för snabb återgång på arbetsmarknaden. Detta har inte ändrats sedan förra krisen.

Om vi tittar på högkonjunkturåren 2007-2008 så var sysselsättningsgraden nästan uppe i 76 procent att jämföra med krisåret 2009 års nivå på knappa 74 procent. Frågan är hur och när vi kommer att se en ökning av graden. Sannolikt kommer vi att se ytterligare tapp innan den början stiga igen.