Stigande priser trots lågkonjunktur

Under större delen av 2009 har Sverige haft deflation. Innebär då detta att konsumenterna har kunnat glädjas över lägre priser i affärerna? Nej, inte riktigt. Anledningen är att prissänkningarna inte har skett jämnt över ekonomin utan snarare väldigt specifikt inom vissa sektorer.

Deflation, bara i vissa delar av ekonomin

Inflationen är ett mått på den allmänna prisnivåns ökning. Men den allmänna prisnivån kan även delas in i olika sektorers prisnivåer. Om man jämför de olika sektorerna så kan man snabbt notera att i de allra flesta sektorer så har prisnivån faktiskt ökat. Det är snarare så att det bara är inom sektorerna ’boende’ och ’post och telekommunikation’ som priserna har sjunkit. Men i dessa sektorer har prisnivån minskat så pass kraftigt att genomsnittet för inflationen i hela ekonomin, den övergripande inflationen, har visat på deflation.

Årsmedelvärde av inflationstakten sektorvis, år 2009

Källa: SCB

Ränteläget, avgörande för inflationstakten

Drivkraften bakom de sänkta priserna inom sektorn ’boende’ har varit det sjunkande ränteläget. För alla bostadsägare med räntekostnader har kostnaderna sjunkit markant under 2009. Prisminskningen i boendesektorn handlar om att inflationen är ett mått på en 12-månaders förändring. Priserna under hösten 2009 jämförs med priserna under hösten 2008 till exempel. Under 2008 var ränteläget flera procentenheter högre är under 2009 vilket just förklarar deflationen. Ränteläget fortsatte dessutom att sjunka under våren 2009 ner till dagens låga nivåer men mindre och mindre för varje månad. Frågan som då återstår är hur inflationen egentligen sett ut under 2009 om man bortser från effekterna av räntorna.

Den underliggande inflationen klarar tvåprocentsmålet

Inflationen justerat för ränteförändringar kallas för underliggande inflation. I diagrammet nedan visas dels inflationen men också den underliggande inflationen. Diagrammet visar att inflationen har fallit kraftigt under slutet av 2008 och under stora delar av 2009 i samband med att reporäntan också har sjunkit kraftigt under samma period. Samtidigt så har den underliggande inflationen faktiskt hållit sig stabil på runt två procent. Detta visar just hur mycket ränteförändringarna har påverkat inflationen.

Inflationen och den underliggande inflationen

Källa: SCB

Motiverad sänkning av ränteläget

På sätt och vis har alltså Riksbanken skapat sig en paradox: samtidigt som Riksbanken vill ha en inflation på ungefär två procent så är det Riksbankens egna räntesänkningar som främst drivit inflationen under nollprocentsstrecket.

konsumenter med räntekostnader har fått minskade utgifter och därmed mer pengar i plånboken

Detta har dock sin förklaring i den väldigt speciella och ansträngda period som ekonomin befunnit sig i under 2009 och fortfarande befinner sig i. De sänkta räntorna har bland annat varit del i Riksbankens ansträngningar att behålla stabilitet på den finansiella marknaden. Sänkta räntor bidrar dessutom till att kronan tappar i värde, vilket gynnar den svenska exporten som varit väldigt utsatt under lågkonjunkturen.

Och till sist, utan räntesänkningarna hade den underliggande inflationen troligen inte varit så hög och så stabil som den har varit under 2009. Räntesänkningarna har bland annat bidragit med att konsumenter med räntekostnader har fått minskade utgifter och därmed mer pengar i plånboken att kunna konsumera annat för.

Är prisfesten över? 

Sammanfattningsvis går det alltså att konstatera att när ränteförändringarnas pristryck nedåt på den allmänna inflationen minskar förväntas inflationen att stiga igen. Dessutom, enligt Riksbankens prognoser kommer reporäntan höjas igen under 2010 till ungefär 0,5 procent och under 2011 till knappt 3 procent. Detta kommer att innebära både andra räntenivåer och andra prisnivåer och därmed helt andra kostnader för konsumenterna att anpassa sig till.