Sverige tappar i konkurrenskraft

Sedan avtalsrörelsen 2007 har Sverige tappat i konkurrenskraft gentemot omvärlden. Detta framgår tydligt när man studerar hur enhetsarbetskostnaderna har utvecklats i olika länder. Enhetsarbetskostnader är måhända en komplicerad term, men de har oerhört stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen, framför allt i länder som är exportberoende.

För att få fram enhetsarbetskostnaderna tittar man på hur arbetskraftskostnaderna (lön plus arbetsgivaravgifter) utvecklas i förhållande till produktiviteten. Uttryckt annorlunda: enhetsarbetskostnaden visar hur mycket man måste betala för en anställd för att producera en vara eller tjänst. Tolkningen är ganska enkel. Om till exempel bilindustrins enhetsarbetskostnader ökar mer i Tyskland än Sverige, stärks Sveriges konkurrenskraft i branschen och vice versa.

Sverige tappar mest i OECD

Från 1990-talet och fram till 2006 hade Sverige en ganska gynnsam utveckling av enhetsarbetskostnaderna. Till stor del berodde det på att företagen effektiviserade sina verksamheter och lyckades höja produktiviteten. 2006 skedde ett trendbrott. Medan enhetsarbetskostnaderna i genomsnitt har ökat med 10 respektive 8 procent bland euro- och OECD-länderna, har de svenska enhetsarbetskostnaderna ökat med 15 procent sett till hela ekonomin.

Om man endast ser till tillverkningsindustrin framstår utvecklingen som ännu mer illavarslande. Inom tillverkningsindustrin har nämligen enhetsarbetskostnaderna skenat iväg med hela 27 procent i Sverige sedan 2006. Detta kan jämföras med utvecklingen i euroländerna, alltså de länder som vi handlar med och därmed konkurrerar mest med. I dessa länder har enhetsarbetskostnaderna endast stigit med 9 procent under perioden – alltså en tredjedel så mycket som de svenska.

Faktum är att inget annat OECD-land har haft en lika kraftig ökning av tillverkningsindustrins enhetsarbetskostnader som Sverige sedan 2006. Att just tillverkningsindustrin har halkat efter är särskilt allvarligt eftersom denna i hög grad verkar på globala marknader där god konkurrenskraft är helt avgörande för att kunna nå framgång. Hur bestående denna uppgång i enhetsarbetskostnaderna är återstår dock att se. En del av förklaringen ligger givetvis i att produktiviteten försämrats kraftigt i och med finanskrisen. Innan rationaliseringarna i företagen verkställts fullt ut är det naturligt att produktiviteten sjunker rejält. Men faktum återstår trots allt. Enligt OECD:s siffror har effekterna varit mer negativa i Sverige än i vår omvärld.

Enhetsarbetskostnader inom tillverkningsindustrin

Index 2006 q1 = 100

Källa: OECD (MEI)
Not: Data är säsongsjusterade och baserade på nationella valutor.

Kronfall ingen räddningsplanka

Sveriges internationella konkurrenskraft har alltså försämrats till följd av att enhetsarbetskostnaderna ökat så mycket under senare år. Det enda som skulle kunna mildra effekterna av denna utveckling är om kronan tappar i värde, men här är bilden splittrad på många sätt. För det första kan man konstatera att medan kronan har försvagats gentemot euron under den aktuella perioden, har den faktiskt stärkts något mot dollarn. Växelkursförändringarna har alltså påverkat olika typer av exportföretag på helt olika sätt. Handlar de i euro har de fått lite hjälp av kronan, men handlar de mest i dollar har de troligen bara fått ytterligare problem härigenom.

Dessutom är det inte längre självklart att en försvagad valuta automatiskt hjälper exportföretag. Det finns två skäl till detta:

• Många svenska exportprodukter är idag väldigt tekniskt avancerade och innehåller en mängd importerade komponenter. Om kronan försvagas blir det dyrare att köpa in dessa komponenter och en del av fördelen att sälja i svenska kronor går om intet.
• För att skapa viss förutsägbarhet i intäkterna försöker exportföretag att minska riskerna som uppkommer från svängningar i kronkursen; detta sker genom valutasäkringar. En instabil krona innebär att kostnaderna för dessa valutasäkringar ökar, vilket är negativt för alla exportföretag.

Att bara luta sig tillbaka och hoppas att kronan ska bli allt svagare och uppväga ökningar i de svenska enhetsarbetskostnaderna framstår därför som en ytterst bräcklig räddningsplanka. En kronförsvagning kan, i bästa fall, dämpa effekterna vid stora fall i efterfrågan på kort sikt. På lång sikt finns dock bara en väg att vandra: kostnaderna för svensk arbetskraft får inte öka mer än vad vår produktivitet tillåter. Annars kommer enhetsarbetskostnaderna fortsätta att öka i Sverige och risken är då att vår konkurrenskraft försvagas ytterligare.