Feedback
Stäng
Ge oss gärna feedback

Finanspolitik i kristider

2009-03-26 Allt eftersom lågkonjunkturen förvärrats har kraven vuxit på världens regeringar att ingripa med stöd av olika slag. Sverige och andra länder ställer upp med garantier och nödlån i mångmiljardklassen för att hjälpa företag i kris. Det började med banker och finansiella företag, sedan kom bilindustrin och nu ropar även kommunsektorn efter stödpaket.

Den finanskris och djupa lågkonjunktur vi nu går igenom har historiska dimensioner. Efter den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkurs i september i fjol har banker över hela världen blivit mycket restriktiva med att låna ut pengar till varandra, till företag och privatpersoner. Detta har utlöst en ond spiral där företagens investeringar trappas ned och efterfrågan viker. Företagen drar ned på sina kostnader, vilket ofta innebär uppsägningar.

De som blir arbetslösa, eller oroar sig för arbetslöshet, är inte bara arbetstagare utan också väljare som kräver åtgärder från sina politiker. Det är ett av skälen till att många regeringar gått in för att stötta det egna landets företag för att rädda jobben, men också för att rädda förtroendet för det finansiella systemet.

Riktade och generella stöd

Krisstöden är både riktade och generella. Exempel på ett riktat stöd är Carnegie, som i fjol fick nödlån av Riksbanken på flera miljarder kronor. Carnegie förstatligades i november för att värna stabiliteten i finanssektorn men även för att rädda värdet på den pant staten tagit som säkerhet för nödlånet. I februari i år sålde staten Carnegie till riskkapitalbolagen Altor och Bure Equity. 

I huvudsak har dock den svenska finanssektorn erbjudits mer generella stöd. För att underlätta för svenska banker att få tillgång till kapital att låna ut till företag och hushåll har regeringen bland annat ett garantiprogram. Där kan bankerna mot en avgift avtala med staten om garantier för en del av sin upplåning.  I början av februari föreslog regeringen också ett kapitaltillskottsprogram för banker och finansinstitut som innebär att staten kan gå in med ägarkapital i banker och finansinstitut under vissa villkor.

Stora stöd till bilindustrin

I finanskrisen har många branscher drabbats av efterfrågeras, särskilt bilindustrin. I USA har såväl president Obama som den tidigare administrationen lånat ut många miljarder dollar till den krisdrabbade amerikanska bilindustrin. I Europa har flera biltillverkande länder omfattande stödpaket. Franska staten ger Renault och PSA Peugeot-Citroën 6,5 miljarder euro i förmånliga lån mot löfte om att inga bilfabriker i Frankrike ska läggas ner. Spanien spenderar 4 miljarder euro på bilstöd. Även Tyskland och Storbritannien har gett eller lovat att ge stöd till bilindustrin.

Många företag och branscher som under en period fått stöd har senare visat sig gå under ändå.

Den svenska regeringen har hittills varit mer restriktiv än många andra länders regeringar med att ge direkta stöd till den inhemska industrin.  I stället har man satsat på bredare åtgärder, exempelvis att skjuta till extra medel till Svensk Exportkredit och Almi Företagspartner för att förbättra företagens möjligheter att få krediter. Ett särskilt paket är dock riktat till fordonsindustrin med medel till forskning, lånegarantier och undsättningslån.

Om statliga stöd till företag är bra eller dåligt, och hur stora de ska vara, är normalt en fråga om hur skattepengar ska disponeras, hur man värderar frihandel och fri konkurrens men också vilken nytta man tror att de gör på lång sikt. Många företag och branscher som under en period fått stöd har senare visat sig gå under ändå. I Sverige är varvskrisen på 1970-talet ett klassiskt exempel. Idag betraktar de flesta de stora statliga stödpaketen då som misslyckade försök att hejda en ofrånkomlig utveckling.

Befogat med stöd till finanssektorn?

Stöd till finanssektorn möter mindre kritik än stöd till exempelvis bilindustrin. Detta är bland annat för att ett fungerande finansiellt system och lånemöjligheter är mycket viktiga för både företag och hushåll. Många tror att finanskrisen inte hade blivit så djup om amerikanska regeringen räddat Lehman Brothers undan konkurs.

Ändå saknas det inte risker med stöden till banksektorn. Även om lånemarknaden under 2000-talet inte riktigt tog risk på allvar, bör i teorin en försiktig och välkonsoliderad bank få bättre villkor på den internationella lånemarknaden än en riskbenägen och aggressiv bank. Sådana mekanismer sätts delvis ut spel av statliga garantier till just de mest riskbenägna finansföretagen.

 

Kommentera

Fälten markerade med (*) är obligatoriska

1000

Syftet med kommentarer är att öppna upp för en nyanserad debatt där ni som läsare deltar och för diskussionen framåt. Kommentarerna får inte innehålla kränkningar eller osakliga påhopp och ska vara relevanta och fördjupande för ämnet som tas upp i artikeln. Vi förbehåller oss därför rätten att helt avstå från att publicera kommentarer i de fall vi finner dem olämpliga eller utanför ämnet.

Kommentarer

Malin 2011-10-06 | @Jan En megafon för Timbro är ungefär vad det är. "Ekonomifakta är en källa till information och kunskap om Sveriges ekonomi. Näringslivets Ekonomifakta AB ägs av Svenskt Näringsliv och ska inspirera till samtal kring Sveriges utmaningar och möjligheter. "

Jan 2010-06-15 | Läser man detta slås man av att det låter som en megafon från Timbro tankesmedja....

jonsson 2009-03-29 | Jag hör inte till de flesta. Att utvecklingen av exempelvis varvskrisen var oundviklig betvivlar jag starkt. Oundvikligheten när det gäller mänskliga aktiviteter verkar alltid uppstå i efterhand. Den är snarare en efterhandskonstruktion i människans huvud än oundviklig som exempelvis tyngdlagen är. Borde vi inte vid det här laget ha kommit längre i att upptäcka oundvikliga katastrofscenarios när det gäller ekonomi, om oundvikligheten existerade i nuet?