Vad är finanskrisen?

Bank- och kreditväsendet har hamnat i stora svårigheter världen över. Det finansiella systemet är delvis lamslaget. Krisen har redan skördat offer. Exempelvis har investmentbanken Lehman Brothers gått i konkurs medan en rad andra internationella banker har köpts upp eller förstatligats, helt eller delvis.

Bakgrunden till finanskrisen är en våldsam expansion av utlåning över hela världen under det senaste decenniet. Centralbanker, framför allt den amerikanska, har bäddat för utlåningen genom att hålla styrräntorna låga i efterdyningarna av den förra lågkonjunkturen, den efter IT- och telekomkraschen i början av 2000-talet. Anledningen till att räntorna hölls låga under lång tid beror på att inflationen länge sågs som ett mindre problem eftersom den hölls nere av prispress på många varor. Globaliseringen ökade konkurrensen och många företag flyttade tillverkning till exempelvis Kina.

Politisk amibition istället för säkerhet

Samtidigt fanns en politisk vilja i USA att göra det enklare att låna för personer som inte kvalificerade sig för vanliga lån. I denna miljö av låga räntor och politiska ambitioner skapades helt nya produkter som gjort att gamla sanningar om lånerisker satts ur spel. Bankerna har konstruerat en rad nya instrument, exempelvis CDO som är en förkortning av ”collateralized debt obligations”.

I en CDO buntas högrisklån ihop med säkrare fordringar till en ny produkt som lättare kan säljas vidare till investerarna. De säkra fordringarna kan vara statsobligationer och de lågvärdiga krediterna kan vara amerikanska så kallade ”sub prime”-lån, det vill säga bolån till amerikaner med låg kreditvärdighet. Många amerikanska mäklare och banker har tjänat stora pengar på att sälja bostadslån till låginkomsttagare. Dessa högrisklån, har sedan bakats ihop med säkrare papper och sålts vidare till andra placerare i olika CDO-paket.

Och de som köpt CDO:erna har inte alltid brytt sig om att kräva en detaljerad innehållsdeklaration.

Andelen fordringar med låg kreditvärdighet i CDO gjordes inte större än att kreditbedömningsinstitut som Standard & Poor’s kunde sätta högsta kreditbetyg på CDO:n. Och de som köpt CDO:erna har inte alltid brytt sig om att kräva en detaljerad innehållsdeklaration. Så länge USA:s ekonomi gick bra, bolåntagarna hade jobb och säkerheterna för lånen (amerikanska småhus) ökade i värde var allt frid och fröjd. Men när marknaden vänder nedåt blir det problem, vilket visat sig det senaste halvåret.

Finanskrisen sprids till andra länder

En av anledningarna till att finanskrisen fått global spridning är att CDO:erna sålts vidare mellan banker och hedgefonder och att lånen stuvats om flera gånger på vägen. När kreditförluster uppstår i takt med att småhuspriserna i USA faller samtidigt som arbetslösheten ökar, vet ingen vem som sitter med Svarte Petter. Det är osäkerheten om vilka åtaganden olika banker har, och risken för konkurser som i fallet Lehman Brothers, som är orsaken till att bankerna blivit extremt försiktiga med att låna ut pengar till varandra. Det ska betonas att orsakerna till finanskrisen inte bara kan hittas i USA. Även i Europa har kreditgivningen varit frikostig och fastighetspriserna skenat på många håll.

De statliga insatserna vi nu ser syftar ytterst till att upprätthålla förtroendet för att bankerna kan fullgöra sina förpliktelser gentemot långivarna, det vill säga de som satt in pengar på banken mot ränta. Den verkligt akuta finanskrisen uppstår nämligen om spararna tömmer sina bankkonton. Om många sparare samtidigt vill ha ut sina pengar kan en bank lätt gå omkull eftersom banken lånat ut den största delen av de inlånade pengarna mot säkerheter som kan ta mycket lång tid att realisera. Det var mot denna bakgrund som Riksbanken den 8 oktober beslutade att ge ett särskilt likviditetsstöd på upp till fem miljarder kronor till Kaupthing Bank Sverige, som pressats av bankkunder som ville ta ut insatta medel. För att undvika liknande punktinsatser i framtiden presenterade regeringen den 20 oktober en stabilitetsplan som omfattar hela det svenska bankväsendet. Planen innehåller både kraftfulla garantier för svenska bankers upplåning samt en stabilitetsfond som ska kunna användas om ett svenskt kreditinstitut hamnar i betalningssvårigheter i framtiden.