Marginalskatt är den skatt du betalar på en löneökning. I Sverige ligger den som mest på cirka 56 procent. En höginkomsttagare får alltså behålla 44 kronor av en löneökning på 100 kronor. En kartläggning av 87 länder som revisionsföretaget KPMG nyligen publicerade visar att endast Danmark har högre marginalskatt.
33 kronor kvar till den anställde
Men marginalskatt kan också ses ur ett annat perspektiv. Istället för att utgå från lönen kan man se till hela lönekostnaden som man betalar skatt på. En sådan utgångspunkt har fördelen att den även inkluderar skatter som inte är tydliga för den anställde. I praktiken innebär det att man även tar hänsyn till arbetsgivaravgiften.
Ur detta perspektiv uppgår den högsta marginalskattesatsen till 67 procent, alltså elva procentenheter högre än det som oftast redovisas. Av en höjning på 100 kronor betalas nämligen 24 kronor i arbetsgivaravgifter och som mest 43 kronor i inkomstskatt. Kvar till den anställde återstår 33 kronor, vilket med andra ord motsvarar en marginalskatt på 67 procent.
Högsta marginalskattesats i Sverige
Beräkning utifrån beskattad lönekostnad
Not: Sverigesnittet på 31,4 procent har använts som kommunalskattesats. Den anställde antas betala 25 procent i statlig skatt. ”Arbetsgivaravgift” syftar till de lagstadgade avgifterna på 32,42 procent (år 2008).
Lönekostnaden större än så
En invändning mot beskrivningen ovan är att den totala lönekostnaden är större än enbart lönen plus arbetsgivaravgiften. Utöver de lagstadgade avgifterna på 32 procent tillkommer nämligen även de avgifter som avtalas mellan arbetsgivare och fackföreningar. Storleken på dessa avgifter bestäms av det kollektivavtal som den anställde omfattas av, men ett riktmärke är att de uppgår till 10-15 procent av lönen.
Eftersom dessa avgifter är så betydande kan man tycka att de borde ingå i beräkningen av marginalskatten. Men detta vore inte korrekt. Dessa avgifter är nämligen inte skatter, utan just avgifter. Löntagaren får något direkt i utbyte mot inbetalningen. Det rör sig bland annat om omställningsförsäkringar vid arbetslöshet och om avtals- eller tjänstepension.
Arbetsgivaravgiften är ingen avgift, i alla fall inte helt och hållet.
Men om avgifter inte ska inkluderas i beräkningen utan endast skatter, varför ingår då den lagstadgade arbetsgivaravgiften? Skälet är enkelt. Arbetsgivaravgiften är ingen avgift, i alla fall inte helt och hållet. En utredning från Försäkringskassan har visat att över en tredjedel av arbetsgivaravgiften i själva verket är skatter. Denna andel kan dock vara ännu högre – uppemot hälften eller ännu mer – vilket bland annat en analys från Saco tyder på.
Att hela arbetsgivaravgiften ingår i beräkningen och inte hälften eller en tredjedel, beror på att de förmåner som arbetsgivaravgiften ger rättighet till begränsas av de så kallade inkomsttaken. Inkomsttaken varierar beroende på vilken förmån man talar om, men ett någotsånär lämpligt riktmärke är 7,5 prisbasbelopp, vilket motsvarar knappt 26 000 kronor i månaden. Till exempel är detta taket för sjukpenningen. När inkomsten överstiger dessa inkomsttak får den anställde inte ut något extra för arbetsgivaravgiften. Kopplingen till förmåner är därmed bruten och avgiften blir uteslutande till en skatt. Det är denna skatt som driver upp den högsta marginalskattesatsen i Sverige från 56 till 67 procent.
Läs mer:
Marginalskatt 2008