Fallande produktivitet – ekonomin i nytt skede

Produktiviteten är ett mått på hur mycket som produceras per arbetstimme. Det är alltså ett slags övergripande effektivitetsmått för produktionen av varor och tjänster. Då produktiviteten stiger innebär det att vi behöver använda färre arbetstimmar till att producera en given mängd varor.

Sett över en längre period har produktiviteten utvecklats starkt positivt i Sverige. Bakom den gynnsamma utvecklingen ligger faktorer som exempelvis IT-utvecklingen, en ökad internationell konkurrens, avregleringar på inhemska marknader och en höjd utbildningsnivå hos arbetskraften. Vidare har arbetsintensiv produktion i ökad utsträckning utlokaliserats till andra länder.

Negativ produktivitetstillväxt

De senaste produktivitetssiffrorna visar dock på ett trendbrott med rejält fallande produktivitet. Såväl det första som andra kvartalet 2007 uppvisar en negativ produktivitetsutveckling. Jämfört med första kvartalet 2006 sjönk produktiviteten med 0,4 procent första kvartalet 2007. Andra kvartalet var nedgången ännu större, -0,9 procent.

Att produktiviteten sjunker på detta markanta sätt är mycket ovanligt. Faktum är att det endast är ett kvartal sedan 1994 som har haft en negativ produktivitetsutveckling. Detta inträffade i samband med IT-krisens slutskede, tredje kvartalet 2001.

Produktivitetsutvecklingen i näringslivet

Procentuell förändring från motsvarande kvartal föregående år

Källa: SCB samt egna beräkningar

Däremot är något lägre produktivitetsnedgångar ingen ovanlig företeelse i en högkonjunktur. Anledningen är att företagen i dessa lägen måste anställa i större omfattning för att kunna möta den ökade efterfrågan. Produktivitetstappet ligger i att de nyanställda behöver en viss startsträcka för att komma upp i samma effektivitet som de mer rutinerade medarbetarna. Sett ur detta perspektiv är en lägre produktivitetsutveckling alltså en effekt av att fler kommer i arbete. Detta är i grunden är ett hälsotecken för ekonomin.

Storleken på produktivitetsfallet denna gång antyder dock att utbudet på arbetskraft inte förmår att öka lika snabbt som efterfrågan. Vi hamnar då i en situation med arbetskraftsbrist. I ett sådant läge kan företag tvingas anställa personer med otillräckliga kvalifikationer. Detta får självfallet negativa effekter på produktiviteten och fenomenet börjar nu även avteckna sig i den officiella statistiken.

Ekonomin vänder nedåt?

Varför är då en lägre produktivitet en allvarlig signal om att tillståndet i ekonomin håller på att försämras? Svaret är enkelt: en lägre produktivitet innebär ökade produktionskostnader. Denna ökade kostnadsbörda för företagen, vilken har förstärkts ytterligare av relativt höga löneökningar i avtalsrörelsen, måste sedan kompenseras. Vanligtvis sker detta genom att priserna höjs. På detta vis riskerar en lägre produktivitet att öka inflationstrycket i ekonomin.

Ett ökat inflationstryck måste i sin tur mötas med en högre styrränta från Riksbanken. Detta pressar upp marknadsräntorna. Mekanismerna som sedan träder in är välkända och obevekliga. Högre räntor minskar bland annat hushållens konsumtion och företagens investeringar. Detta dämpar efterfrågan i ekonomin. Sett ur detta perspektiv riskerar alltså arbetskraftsbristen att bli startpunkten för en negativ utveckling i ekonomin där tillväxten till slut hämmas.

Mot bakgrund av de senaste produktivitetssiffrorna ter sig utmaningen att öka arbetskraftsutbudet alltmer angeläget. Lyckas detta kan säkert bilden av ekonomin, även en bra tid framöver, målas i ljusa färger. Den försiktigt lagde gör annars klokt i att komplettera paletten med åtminstone ett par mörka nyanser.

Läs mer:

Produktivitet i näringslivet