Flexicurity - den danska arbetsmarknadsmodellen

Flexicurity” är benämningen på den mycket omtalade danska arbetsmarknadsmodellen. Modellen har kommit i fokus sedan Danmark utmärkt sig som ett land som har lyckats halvera sin arbetslöshet sedan 1993, har en jämförelsevis låg ungdomsarbetslöshet och en hög rörlighet på arbetsmarknaden. Den danska modellen skiljer sig på många punkter från Sveriges. Danmark har till exempel inte någon motsvarighet till vår svenska lag om anställningsskydd, LAS.

Den danska flexicurity-modellen förenar hög grad av flexibilitet på arbetsmarknaden (”flexibility”) med ett socialt skyddsnät vid arbetslöshet (”security”). Grundsynen är att näringslivet är föränderligt och att både företag och medarbetare är kapabla och villiga att söka sig nya vägar. Flexicurity-modellen bygger därför på att det ska vara så enkelt och riskfritt som möjligt för en arbetsgivare att anställa, samtidigt som risken för den anställde av att återkommande byta jobb också ska vara låg. Till modellen hör dessutom en aktiv arbetsmarknadspolitik med personligt och ekonomiskt stöd till – och krav på! – dem som söker arbete.

Detta är vad som utmärker flexicurity-modellen:

Flexibel arbetsmarknad

I Danmark finns ingen lag om anställningsskydd som i Sverige. Därför finns inte heller den regel om ”sist in-först ut” som i Sverige har kritiserats för att hålla kvar människor i arbeten som de inte trivs med och för att stänga ungdomar ute från arbetsmarknaden. Att Danmark inte har den omfattande arbetsrättslagstiftning som vi har i Sverige är vad som främst skiljer den danska flexicurity-modellen från svenska förhållanden.

Socialt skyddsnät

Arbetslöshetsersättningen i Danmark är 90 procent av lönen upp till 170 000 danska kronor, vilket gör att den faktiska ersättningen är drygt 60 procent av lönen. Det finns en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen på fyra år, det vill säga en gräns för hur länge man får gå arbetslös och ändå få ersättning. En sådan bortre parentes saknas i Sverige.

Ersättningsnivåerna har sänkts flera gånger, men det finns fortfarande en diskussion i Danmark om att skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös är för liten och att alltför många danskar står utanför arbetsmarknaden.

Aktiv arbetsmarknadspolitik

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken i Danmark är en kombination av tät kontakt med den som söker arbete och ekonomiska konsekvenser av att inte själv vara aktiv i sökandet efter arbete. Det ska finnas en personlig kontakt mellan den arbetssökande och arbetsförmedlingen (det finns både offentliga och privata arbetsförmedlingar i Danmark) minst var tredje månad.

Betoningen ligger på vidareutbildning för att öka den enskildes attraktivitet på arbetsmarknaden. I arbetsförmedlingens tjänster ingår därför inte bara arbetsförmedling utan också coachning och hjälp med att upprätta jobbplaner, skaffa praktikplats etc. Ett krav på den som söker arbete är att en CV (meritförteckning) ska finnas tillgänglig.

Unga arbetslösa uppmuntras först att själva söka jobb. Efter ett halvt års arbetslöshet erbjuds man i stället vidareutbildning. Den som inte vill det, får sin arbetslöshetsersättning halverad. För arbetslösa över 25 år gäller att man får söka jobb själv i ett år, därefter erbjuds man ett arbete där staten bidrar med en del av lönen, ”löntilskudsplads”, eller en utbildning. Därefter kan man få nya erbjudanden. Den som säger nej blir av med sin arbetslöshetsersättning.

Effekter av flexicurity-modellen

Det finns inget säkert svar på frågan om flexicurity-modellens bidrag till den låga danska arbetslösheten, men klart är att rörligheten på den danska arbetsmarknaden är hög. En tredjedel av dem som arbetar byter jobb under ett år. Man vågar säga upp sig. Och man gör det i förlitan på att man får ett nytt jobb. Danska arbetstagare har i en undersökning från Center for European Policy Studies visat sig vara mest trygga i Europa med sin arbetssituation.

I genomsnitt stannar en dansk i åtta år på ett jobb. Bara USA och Storbritannien har kortare anställningstid bland OECD-länderna. I Sverige är snittet elva år, endast Belgien och Italien har längre genomsnittliga anställningstider.