Statsbudgetens ramverk

Sverige var i början av 1990-talet i en djup ekonomisk kris. Budgetunderskottet var mycket stort och statsskulden ökade markant. Ett ramverk för statsbudgeten, som innehöll ett antal budgetpolitiska mål, antogs därför för att förbättra trovärdigheten och långsiktigheten i den svenska budgetprocessen.

De budgetpolitiska målen, som ofta benämns som det finanspolitiska ramverket, består i huvudsak av tre mål: ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett utgiftstak för staten samt ett krav på kommuner och landsting att ha en god ekonomisk hushållning och balans i budgeten.

Överskottsmålet

Överskottsmålet, även kallat saldomålet, är ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande. Målet är att den offentliga sektorns finansiella sparande, det vill säga inkomster minus utgifter, i genomsnitt ska uppgå till 1 procent av BNP över en konjunkturcykel. Formuleringen ”över en konjunkturcykel” ger utrymme för årliga avvikelser, men komplicerar samtidigt utvärderingsprocessen då det är oklart över vilken tidsperiod detta gäller. Målet ändrades år 2007 (från 2 till 1 procent av BNP) i samband med att definitionen av den offentliga sektorn ändrades. Idag omfattar målet staten, kommunsektorn och pensionssystemet.

Syftet med överskottsmålet är att bygga upp en buffert som kan användas om konjunkturen försämras, samt att finnas till för framtida generationer då allt fler kommer att utnyttja offentliga sektorns välfärdstjänster. Som medlem i EU måste Sverige dessutom följa den så kallade Stabilitets- och tillväxtpakten, som bland annat innebär att det offentliga underskottet inte får överstiga 3 procent av BNP.

Genom åren har den offentliga sektorns finansiella sparande varierat kraftigt, från ett överskott på nästan 4 procent av BNP år 1990 till ett underskott på nära 11 procent av BNP år 1993. Efter 90-talskrisen har det offentliga finansiella sparandet inte uppvisat alls lika tvära kast. Perioder av överskott i högkonjunkturer har dominerat och avbrutits endast av kortare perioder med mindre underskott.

Överskottsmålet har framför allt under senare år kritiserats eftersom det innebär att den offentliga sektorn över tid tar in mer skatt från privat sektor än vad som egentligen är nödvändigt. En offentlig förmögenhetsbuffert byggs därmed upp av kapital som annars hade kunnat användas i privat sektor.

Utgiftstaket

Utgiftstaket är en gräns för hur stora utgifter staten får ha under ett år. Riksdagen beslutar om en total utgiftsnivå, som sedan fördelas på de olika områdena i statsbudgeten. Utgiftstaket omfattar alla statens utgiftsområden utom statsskuldsräntorna då dessa inte går att påverka på samma sätt som andra utgifter. Dessutom ingår ålderspensionssystemet.

Utgiftstak beslutas oftast för tre år framåt. Normalt ändras inte redan beslutade utgiftstak annat än av tekniska skäl, vilket betyder att taken för de kommande två åren ligger fast. Riksdagen beslutar därför varje år endast om utgiftstaket för det tredje tillkommande året. Att utgiftstaket sedan följs är en viktig signal om att statsfinanserna sköts.

Utgiftstaket är inte rent juridiskt bindande, men sedan den 1 januari 2010 är det obligatoriskt för regeringen att lämna förslag till riksdagen om ett utgiftstak. Något man tidigare alltid gjort ändå men som alltså inte varit föreskrivet.

Det kommunala balanskravet

Det kommunala balanskravet innebär att budgetens intäkter ska överstiga kostnaderna. Om ett negativt resultat redovisas ska detta regleras under de tre nästkommande åren. Kravet omfattar både kommuner och landsting och trädde i kraft år 2000. Detta ska förhindra att utgifterna för den löpande verksamheten lånefinansieras och på så sätt minska risken för underskott.

Redan år 1992 fanns det krav på kommuner och landsting att ha god ekonomisk hushållning enligt kommunallagen. Detta kompletterades år 2000 med kravet om en balanserad budget.

Det kommunala balanskravet tillsammans med utgiftstaket är viktiga instrument för att uppnå överskottsmålet.