Offentlig bruttoskuld - internationellt

När EMU inrättades byggde det bland annat på en överenskommelse mellan medlemsländerna om att sträva efter sunda offentliga finanser. Detta skulle uppnås genom att minska sina underskott och sin skuldsättning. Till exempel finns ett krav på att den offentliga bruttoskulden inte får överstiga motsvarande 60 procent av BNP.

Den offentliga bruttoskulden varierar kraftigt mellan EU-länderna. Flera länder, däribland Grekland och Italien, brottas med skulder som är större än ländernas bruttonationalprodukter (BNP). För Sveriges del uppgår den offentliga bruttoskulden till drygt 40 procent av BNP.

EMU, den ekonomiska och monetära unionen inom EU, bygger på Maastrichtfördraget som trädde i kraft 1 november 1993. I fördraget anges ett antal villkor, Maastrichtkriterierna, för att ett medlemsland ska anses kvalificerat att delta i EMU. Ett sådant kriterium är att den offentliga skulden i ett land får uppgå till högst 60 procent av BNP. Ett flertal länder bryter alltså mot kravet.

Sveriges offentliga bruttoskuld understeg gränsen för första gången 2000. Det skedde delvis tack vare en stramare budgetdisciplin, men också till följd av omfattande utförsäljningar av tillgångar.

När EMU-länderna övergick till den gemensamma valutan 1999 gavs skuldkravet en förhållandevis mjuk tolkning eftersom det vid starten bara var tre länder – Storbritannien, Luxemburg och Finland – som uppfyllde kravet.

Två år tidigare, 1997, hade ytterligare ett krav på EU-ländernas statsfinanser tillkommit: Ett EU-land får inte ha ett budgetunderskott som är större än tre procent av BNP. Dessa båda krav på statsskuld och budgetunderskott är centrala delar i EU:s så kallade Stabilitets- och tillväxtpakt. För närvarande är det väldigt få länder som klarar dem.