Kväveoxider

Under 1970-talet uppmärksammades utsläppen av kväveoxid, NOx, som bidragande orsak till luftföroreningarna. Det larmades om höga halter av kväveoxid i storstadsområden. Kväveoxider bidrar också till bildningen av marknära ozon som har effekter på hälsa och miljö. Kväveoxider uppkommer bland annat genom förbränning inom industrin och från fordonstrafik.

Från 1990 har de svenska utsläppen av kväveoxid minskat stadigt och uppgick 2014 till cirka 135 kiloton, vilket är en minskning på cirka 51 procent. Enligt internationella avtal har Sverige åtagit sig att utsläppen år 2010 ska vara maximalt 148 kiloton. Samma målsättning anges nu för 2020.  

Kväveoxiden uppmärksammades under 1970-talet eftersom den, tillsammans med svaveloxid, bidrar till försurningen av skog, mark och sjöar. Kväveoxid utgör också ett av ämnena vid bildningen marknära ozon som har negativa effekter på hälsa och miljö.

De främsta källorna till kväveoxider är förbränning och fordonstrafik. I båda fallen är det själva förbränningen som ger upphov till bildandet av kväveoxider. Enligt uppskattningar av utsläppsutvecklingen ökade den mycket snabbt från mitten av 1950-talet fram till 1970.

Orsaken till detta var både den snabba expansionen i biltrafiken samt industrins utbyggnad vilket bidrog till ett ökat energibehov. Under denna tid introducerades även eldningsoljan som bränsle för hushåll och industrier vilket medförde en ökning av kväveoxidutsläppen. Mellan 1970 och 1990 beräknas utsläppen ha legat stabilt på en nivå strax över 300 kiloton per år.

Utsläppen förväntas sjunka genom att redan beslutade åtgärder får genomslag över tid. Ett skäl till detta är bland annat att alla åtgärder som riktas mot fordon alltid riktas mot nya fordon. I och med att Sverige har en relativt gammal fordonspark kommer det att ta tid innan de gamla bilarna är utbytta mot nyare med högre krav på utsläppsbegränsningar.