Energitillförsel

Energi kan inte förstöras utan enbart omvandlas. Använd mängd energi måste därför alltid motsvaras av tillförd mängd energi. Ett samhälle måste därför möta efterfrågan på energi, upprätthålla en så kallad energibalans. En rad olika energislag ingår i Sveriges energitillförsel.

År 2014 var energitillförseln inom det svenska systemet 555 terawattimmar, TWh. Utöver detta uppgick nettoexporten av el till 16 TWh. De viktigaste energislagen i Sverige är olja, biobränslen, vattenkraft och kärnkraft.

Energitillförselns sammansättning har inte alltid haft detta mönster utan har förändrats över tid. Exempelvis har tillförseln av råolja och oljeprodukter minskat med 60 procent sedan 1970. När oljan minskar som energislag så måste något annat öka för att möta efterfrågan på energi. Nettoproduktionen av el har under samma tidsperiod ökat avsevärt. Ökningen har skett med hjälp av en utbyggd vattenkraft, men mest genom kärnkraften som installerades i Sverige mellan 1975 och 1985.

Sett till den totala energitillförseln har även expansionen av biobränslen spelat en mycket stor roll. Sedan 1970 har tillförseln av energi från biobränslen och torv ökat med nästan 200 procent.

 

Viktigt att notera är att det är stor skillnad mellan hur mycket energi som tillförs och hur mycket som slutligen används. Mellan producent och användare uppstår nämligen stora energiförluster. Särskilt stora är dessa förluster för kärnkraften eftersom vi har valt att inte använda kylvattnet för uppvärmning. Istället pumpas det ut i havet. 2014 var energiförlusterna från kärnkraften 117 TWh. För övriga energislag uppgick omvandlings- och distributionsförlusterna till 33 TWh.

Förändringsarbetet för att gå över från oljan till andra energislag inleddes när naturgasen introducerades på västkusten. Under 1980-talet satsade många kommunala energibolag på att bygga storskaliga värmepumpar för att producera fjärrvärme. I mitten av 1990-talet började också vindkraften byggas ut. Bränsletillförseln av kol och koks ökade i början av 1980-talet men gick tillbaka i mitten av 1990-talet och ligger numera relativt stabilt. Merparten av den kol och koks som används i det svenska systemet går till gruv- och stålindustrin.