Investeringar

Alla ekonomier är beroende av att det görs investeringar som ökar möjligheterna till att producera och som stärker konkurrenskraften. I Sverige har investeringskvoten haft en stigande trend sedan bottennoteringen under 90-talskrisen.

Det fysiska kapitalet, såsom maskiner och byggnader, förslits och blir omodernt. För att inte tappa produktionskapacitet och konkurrenskraft behöver företagen därför investera. Ett sätt att följa hur investeringarna förändras över tid är att relatera dem till storleken på den totala produktionen, BNP. Detta mått kallas för investeringskvot.

Historiskt sett har investeringskvoten varierat över tiden. Under de så kallade rekordåren under 1950- och 60-talen steg den från omkring 20 till närmare 30 procent. De efterföljande decennierna, 1970- och 80-talen, präglades sedan av avtagande investeringar och investeringskvoten nådde en bottennivå under krisåren i början av 90-talet.

Under andra halvan av 1990-talet skedde en återhämtning och investeringskvoten började närma sig samma höga nivåer som under rekordåren. Det som bland annat drev utvecklingen var ökade investeringar i immateriella tillgångar, som forskning och utveckling (FoU) och datorprogram. När IT-bubblan därefter sprack i början på 2000-talet vände dock utvecklingen nedåt igen. Ytterligare ett avbräck kom några år senare i samband med finanskrisen 2009. Denna gång sjönk även bostadsinvesteringarna mer påtagligt.

Bostadsbyggandet skulle dock repa sig och uppvisade under åren 2013 till 2017 mycket höga tillväxtsiffror. Uppgången var så kraftig att den utgjorde en av de viktigaste förklaringarna bakom BNP-tillväxten i stort under dessa år.

På grund av ändrade förhållanden på bostadsmarknaden, med bland annat en väsentligt svagare prisutveckling, stundtals till och med fallande priser, har dock bostadsbyggandet vänt nedåt igen. 2021 svarade bostäder för omkring en femtedel av de totala investeringarna. Räknar man också in andra typer av byggnader är andelen cirka 43 procent.