Investeringar

Alla ekonomier är beroende av att det görs investeringar som ökar möjligheterna till att producera och som stärker konkurrenskraften. Investeringskvoten i Sverige har ökat sedan bottennoteringen under 90-talskrisen, även om finanskrisen inneburit ett avbräck.

Det fysiska kapitalet, såsom maskiner och byggnader, förslits och blir omodernt. Därför behöver företagen avsätta en förhållandevis stor andel av produktionen till investeringar, för att inte tappa kapacitet och konkurrenskraft i framtiden.

Ett sätt att studera hur investeringsnivån förändras över tiden är att räkna på investeringskvoten. Investeringskvoten visar hur stora de totala investeringarna är i förhållande till den totala produktionen, BNP.

Under de så kallade rekordåren under 1950- och 60-talen steg investeringskvoten från omkring 20 till över 25 procent. De följande decennierna, 70- och 80-talen, präglades sedan av avtagande investeringar. Investeringskvoten nådde en bottennivå under krisåren i början av 90-talet.

Perioden efter 90-talskrisen skedde en återhämtning och investeringskvoten började åter närma sig de höga nivåer vi såg under rekordåren. Finanskrisen innebar naturligtvis ett avbräck i denna utveckling, men investeringskvoten föll inte alls lika djupt som under 90-talskrisen, trots en kraftigt minskad efterfrågan i ekonomin.

Efter 1990-talskrisen är det investeringar i immateriella tillgångar som forskning och utveckling (FoU) och datorprogram som ökat mest mätt som andel av BNP. Tillsammans utgör immateriella tillgångar mer än en fjärdedel av de totala investeringarna. Detta framgår av diagrammet "Typer av investeringar" som du kan välja bredvid det stora.