Sveriges frihandelsavtal

Sedan Sverige gick med i EU 1995 har vi inga egna frihandelsavtal. Alla frihandelsavtal som gäller för EU gäller också för Sverige. EU har redan idag frihandelsavtal med ett stort antal länder och håller dessutom på att förhandla ytterligare avtal, till exempel med USA.

 

Handel binder samman länder och marknader världen över. Högre export gynnar företag, konsumenter och ekonomin i stort då det innebär ökade intäkter, möjligheter till specialisering och storskalighetsfördelar. Också import har positiva effekter på ekonomin då det ger fler valmöjligheter, lägre priser och innebär att insatsvaror som skulle vara dyra att producera i exempelvis Sverige kan köpas billigare från utlandet. Detta gör i sin tur att svenska varor kan produceras billigare och bli mer konkurrenskraftiga.

Världhandelsorganisationen, WTO, är ett internationellt organ vars huvuduppgift är att liberalisera den internationella handeln. WTO bildades 1995 och tog då över efter föregångaren GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) från 1947. Sedan 2001 har diskussioner förts inom ramen av Doha-rundan med syftet att skapa mulitlaterala frihandelsavtal som ger större utrymme för fattiga länder att integreras i världsekonomin. Det är dock svårt att få till stånd frihandelsavtal mellan ett stort antal länder. Av den anledningen pågår förhandlingar även om bilaterala eller regionala frihandelsavtal, exempelvis som mellan EU och USA (TTIP). Fördelen är att det kan gå snabbare att komma fram till vilka regler som ska gälla när färre parter är inblandade. I kartan ovan kan du se vilka länder EU har frihandelsavtal med. Andra exempel på frihandelsområden är NAFTA, ASEAN och Mercosur.

Olika typer av frihandelsavtal innebär olika grader av ekonomisk integration. EU är ett exempel på en gemensam marknad där det inte får finnas några handelshinder mellan länder. En tullunion är ett frihandelsområde som också har gemensamma tullar gentemot tredje land. Ett frihandelsområde är ett område där man tar bort tullarna på de varor som ingår i avtalet, men där länderna själva kan bestämma nivån på tullar gentemot tredje land.

Frihandelsavtal behöver inte bara inkludera överenskommelser om tullar utan kan även behandla icke-tariffära handelshinder. I många fall är det just parallella regelverk och skillnader i procedurer för att godkänna varor som hindrar handeln. I TTIP-förhandlingarna mellan EU och USA ligger fokus på just dessa hinder och man diskuterar hur man ska kunna sätta upp gemensamma standarder för att underlätta handeln.