Inflation

0,6KPI (%)
maj-16

Inflationen var 0,6 procent i maj, vilket var en nedgång med 0,2 procentenheter sedan april. Den underliggande inflationen, KPIF, som räknar bort effekten av ränteförändringar, uppgick till 1,1 procent.   

Inflation innebär att pengar blir mindre värda, alltså att priserna stiger så att man kan köpa mindre varor och tjänster för samma mängd pengar. Motsatsen till inflation kallas för deflation och innebär att priserna istället sjunker. Blir en sådan situation ihållande kan det få stora negativa konsekvenser på ekonomin.

Man mäter inflationen genom att räkna ut hur mycket konsumentpriserna har ökat under en 12-månadersperiod. Om inflationen är 2 procent innebär det att konsumentpriserna är 2 procent högre än de var för 12 månader sedan. 

Undersökningar om konsumentpriser görs av Statistiska Centralbyrån, SCB, som varje månad publicerar nya siffror om utvecklingen. Denna utveckling sammanfattas i Konsumentprisindex, KPI. Rent praktiskt undersöker man inte prisförändringar för alla varor och tjänster vi konsumerar utan man gör ett urval av så kallade representantvaror. Dessa representantvaror viktas sedan inbördes för att avspegla hur stor del av vår konsumtion de utgör.

Inflationstakten mätt som 12-månadersförändringen av KPI är det vanligaste inflationsmåttet. Ett annat sätt att mäta inflationen är att ta bort effekterna av ränteförändringar för egnahemsägare. Detta kallas för inflationstakten enligt KPIF och är ett mått på den underliggande inflationen. Genom att exkludera ränteförändringarna får man en tydligare bild av hur stor prisdämpande effekt en höjning av reporäntan för med sig.

Diagrammet visar att inflationstakten periodvis hållit sig relativt stabil kring Riksbankens inflationsmål på 2 procent sedan mitten av 1990-talet. Framförallt har inflationstakten enligt KPIF varit stabil. Bakom den, historiskt sett, ökade stabiliteten ligger ett antal olika faktorer. Till exempel antog Riksbanken ett uttalat inflationsmål på 2 procent i samband med att den fasta växelkursen övergavs 1992. Under 1990-talet fick också Riksbanken en mer självständig roll gentemot riksdag och regering. Även tillkomsten av industriavtalet, 1997, har bidragit till att hålla nere inflationsdrivande löneökningar. Under senare år har dock inflationsmålet understigits ganska markant. Ur ett konsumentperspektiv kan detta tyckas positivt – att priserna inte stiger – men stagnerande priser för andra problem med sig. Inte minst blir lönebildningen mer komplicerad eftersom det blir svårare för arbetsmarknadens parter att veta hur stort utrymmet för löneökningar är inför en avtalsrörelse.