Konflikter

Under 1970- och 1980-talet präglades den svenska arbetsmarknaden av många konflikter, framförallt olovliga strejker. Under tidiga 1990-talet förändrades detta och det blev färre strejker. Det är fortfarande vanligt med strejkvarselarbetsmarknaden men de flesta varsel leder inte till stridsåtgärder. 

Sveriges arbetsmarknad regleras främst genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter som förhandlar fram kollektivavtal snarare än genom lagar. Under avtalsförhandlingar har parterna möjlighet att ta till stridsåtgärder såsom strejk och lockout. Strejk genomförs från arbetstagarparten medan lockout används av arbetsgivarparten. Hur detta får ske är reglerat i lag. När arbetsmarknadens parter har träffat ett kollektivavtal råder fredsplikt under tiden som avtalet gäller. Det innebär att parterna inte får ta till stridsåtgärder under denna tid. Olovlig strejk, eller vild strejk, är strejk som tas ut under fredsplikt. Det finns också andra former av stridsåtgärder såsom blockader.

Det är vanligare med strejker än lockouter, men de senaste åren har även antalet hotande konflikter som lett till strejker minskat. Däremot är strejkvarsel vanligt. Att varsla om strejk är ofta en effektiv åtgärd för att sätta press på arbetsgivarna då produktionsstopp blir alltmer kostsamt. Mindre lager innebär att produktionsstopp också betyder försäljningsstopp och relationer med leverantörer och distributörer kan ta skada. För arbetsgivare kan även varsel få negativa konsekvenser. Att förbereda sig inför en konflikt skapar kostnader för företagen och osäkerhet bland kunder som kan leda till sämre försäljning även om det inte utbryter en konflikt.

Tidigare i historien var det vanligare med konflikter. Under början av 1900-talet var det vanligt med olika stridsåtgärder men arbetsmarknaden lugnade ner sig på 1950- och 1960-talen. Detta berodde främst på de centrala arbetsmarknadsparternas gemensamma arbete att minska allvarliga konflikter. Under 1970- och 1980-talen ökade konflikterna igen, främst var det de olovliga stridsåtgärderna som ökade. Anledningar var bland annat en högre politiskt inblandning på arbetsmarknaden jämfört med tidigare, främst till förmån för arbetstagarsidan, samt att de offentliganställda fick strejkrätt. Under denna tid utvecklades dessutom en stigande löneökningsspiral  samt stigande inflation vilket gav negativa konsekvenser för samhällsekonomin samt för Sveriges konkurrenskraft på den internationella marknaden.

Vid 1990-talets början hade Sveriges ekonomi många problem. För att stävja problemen på arbetsmarknaden avtalades ett stabiliseringsavtal fram som sedan har följts av förbundsvisa avtalsförhandlingar snarare än centrala förhandlingar. Även den politiska inblandningen på arbetsmarknaden minskade igen. Sedan 1990 har också antalet arbetsmarknadskonflikter, speciellt de olovliga konflikterna, minskat avsevärt.