Inte tomt i ladorna

Imorgon (23/10) presenteras budgeten. Många av förslagen är redan kända, bland annat skattehöjningarna på arbete som Ekonomifakta skrivit om här. Annars har upptakten till budgeten präglats av diskussioner om tillståndet i de svenska statsfinanserna. Det som tänt debatten är att Magdalena Andersson har liknat dagens situation vid en tom lada. Samma bildspråk har även använts för att illustrera statens skuldsättning. Finansministern har sagt att om ladan är fem meter hög är den belånad upp till två meter.

Tre meter till nock är högt i tak

Vad exemplet syftar på är den offentliga bruttoskulden. Denna kallas också för Maastrichtskulden och är EU-ländernas sätt att mäta offentlig skuldsättning. Detta är ett lite bredare mått än statsskulden eftersom den även tar hänsyn till bland annat kommuners och landstings skuldsättning. Genom att relatera skuldsättningen till BNP (ladan i exemplet) får man fram en skuldkvot som går att jämföra mellan olika länder.

En sådan jämförelse visar att den svenska skuldkvoten uppgår till 38,6 procent av BNP, eller ungefär två femtedelar om man vill uttrycka det så, medan den genomsnittliga skuldkvoten för EU uppgår till 85,4 procent. En direkt jämförelse som denna säger oss att den svenska offentliga skuldsättningen är låg, eller till och med mycket låg, internationellt sett. I EU är det faktiskt bara ett fåtal länder som kan matcha oss på denna punkt och flera av dessa utgörs av forna öststatsländer som vid befrielsen från kommunismen började med väldigt låg offentlig skuldsättning.

Inte heller utvecklingen över tid verkar särskilt alarmerande. Mellan 2007 och 2013 ökade visserligen den svenska skuldkvoten med 0,4 procentenheter, men med tanke på att dessa år präglats av djup ekonomisk kris kan en sådan ökning te sig i det närmaste försumbar. Inget annat EU-land uppvisar heller en så liten ökning vilket framgår av diagrammet nedan.

Skulderna lägre än tillgångarna

Ett annat sätt att se på tillståndet i de svenska statsfinanserna är att studera den offentliga nettoförmögenheten. Till skillnad från skuldmått, som exempelvis Maastrichtskulden, tar förmögenhetsmått även hänsyn till tillgångarna. Det är nog vanligtvis också så vi tänker på skuldsättning. Vi jämför våra lån med våra tillgångar. En motsvarande jämförelse för offentlig sektor visar då på en nettoförmöghet på nästan 1 000 miljarder kronor år 2013. De finansiella tillgångarna är alltså större än de finansiella skulderna och dessutom med en väldigt bred marginal.

Även om nettoförmögenheten har ökat mellan 2007 och 2013 är detta ingen ny utveckling. Uppbyggnaden av den offentliga förmögenheten har pågått ända sedan mitten av 1990-talet och har på det stora hela uppvisat en ganska stabil utveckling.

Oenighet om överskottsmålet

Det man kan se utifrån utvecklingen av både den offentliga skuldsättningen och nettoförmögenheten är att de budgetunderskott vi haft under krisåren inte rivit upp några större hål, framför allt inte om man jämför med hur det ser ut i vår omvärld.

En av de mer brännande frågorna framöver är hur snabbt vi nu ska strama upp och vända dessa underskott till överskott. Om vi ska fortsätta att hedra det så kallade överskottsmålet måste vi nämligen det. I korthet säger överskottsmålet att vi ska ha ett finansiellt sparande på motsvarande en procent av BNP, mätt över en konjunkturcykel. Sett över en längre period ska vi alltså spara och minska på den offentliga skuldsättningen. Ett motiv till detta är vi på sikt kommer att få en ökad försörjningsbörda med en allt större andel äldre i befolkningen.

Huruvida detta överskottsmål är definierat på ett bra sätt och fortfarande tjänar oss väl är nu föremål för debatt. Likaså råder det politisk oenighet om finanspolitiken under lågkonjunkturen varit alltför expansiv. Något det borde råda större samsyn om är att Sverige står statsfinansiellt väl rustat att möta framtiden. Oavsett om vi väljer att revidera överskottsmålet eller behålla det i dagens tappning är ladorna inte tomma.