Sysselsättningen i kristider

2010-03-10 Sysselsättningsgraden föll dramatiskt i Sverige som en konsekvens av 90-talskrisen. Faktum är att nivån på sysselsättnings- graden inte har återhämtat sig. Orsakerna till detta är många. Frågan är vad vi i finanskrisens kölvatten kommer att se för effekter denna gång. Mycket är annorlunda i dagens Sverige, men vissa saker har inte ändrats.

Sysselsättning och välfärd

Det har varit stort fokus på arbetslöshetssiffrorna den senaste tiden. Men konjunkturnedgångar slår inte bara där utan följaktligen även på sysselsättningsgraden. En del i att öka ett lands välfärd är att öka antalet sysselsatta som andel av befolkningen, den så kallade sysselsättningsgraden. Om fler jobbar, kan fler försörja sig själva och konsumera och sedan är det samhällsekonomiska kretsloppets goda cykler igång. 1990-talskrisen fick stora effekter på sysselsättningsgraden som på några år sjönk från 83 till 71 procent . Nivån efter krisen har inte nått upp till de höjder som rådde innan, även om den har stigit.

Sysselsättningen som andel av befolkningen 16-64 år


 
Källa: SCB

Sverige efter 1990

En delförklaring till det stora fallet i sysselsättningsgraden under och efter 1990-talskrisen var att många unga gick från att vara sysselsatta till att studera istället. Dessutom var det ett antal strukturella skillnader som till exempel att studietiden ändrades, gymnasieperioden förlängdes till 3 år. Därutöver byggdes högskolan ut.

En ytterligare förklaring till att sysselsättningsgraden inte återhämtat sig är det stora antalet personer som trendmässigt ökade inom sjukskrivningar och förtidspension under denna period. Som mest var nära 800 000 personer inne i någon av dessa åtgärder i början av 2000-talet.

Svårt för arbetslösa att komma tillbaka

Efter djupa ekonomiska kriser finns det alltid en mängd människor som blir arbetslösa och inte återkommer i sysselsättning. Det finns många teorier kring just varför effekten på arbetslöshet och sysselsättning blir så varaktig. En del ligger i att arbetslösa förlorar i kompetens, särskilt långtidsarbetslösa, vilket gör det svårt för dem att få ett jobb efteråt. Dessutom är det sannolikt att arbetslösa kan uppfattas som en större risk att anställa än någon som redan har ett jobb med söker nytt.

Vid långvariga och djupa kriser ställs dessutom flexibiliteten på de aktuella institutionerna på sin spets. Hur klarar de av att hantera stora strukturella förändringar och hur flexibla är de? Ytterligare en viktig aspekt på hastigheten av, och möjligheten till, återhämtning är löneutvecklingen. Om löneutvecklingen i ekonomin blir för kraftig dämpas efterfrågan på arbetskraft. Detta kan i så fall ytterligare fördröja en återhämtning.

Sysselsättningen släpar efter

Det har ju varit några ytterligare kriser sedan 1990, dock inte av samma magnitud.  Till exempel fick nedgången i början på 2000-talet relativt små effekter på sysselsättningsgraden. Tappet som ändå följde togs igen under den följande konjunkturuppgången. Däremot är det så att sysselsättningen generellt tar lite tid på sig att komma tillbaka efter kriser . Detta då arbetsgivare först ökar produktiviteten för kvarvarande personal innan man börjar nyanställa. Detta gör att även om produktionssiffrorna ser positiva ut så tar det tid innan man ser samma positiva mönster på sysselsättningen.

Vad händer efter 2009?

Skillnaderna mellan Sverige 1990 och Sverige 20 år senare är många. Under 1990-talet var såväl penningpolitiken som finanspolitiken väldigt stram, vilket bidrog till en långsammare återhämtning. Antalet personer som är sjukskrivna eller i aktivitets- eller sjukersättning sjunker. Den grupp som då återstår att få tillbaka i arbete är de arbetslösa. Detta ställer som sagt stora krav på de inblandade institutionerna och incitamentsstrukturen i arbetslöshetsförsäkringen.

Sen är det alltid problem med att personer som befinner sig allför länge utanför arbetsmarknaden tappar kompetens, vilket gör det svårare för dem att få ett jobb. Ju kortare tid i arbetslöshet desto högre sannolikhet för snabb återgång på arbetsmarknaden. Detta har inte ändrats sedan förra krisen.

Om vi tittar på högkonjunkturåren 2007-2008 så var sysselsättningsgraden nästan uppe i 76 procent att jämföra med krisåret 2009 års nivå på knappa 74 procent. Frågan är hur och när vi kommer att se en ökning av graden. Sannolikt kommer vi att se ytterligare tapp innan den början stiga igen.

Kommentarer

PA 2010-03-19 | Det finns en tragik i att den tredjedel av varje årskull, som historiskt valt arbetslivet som utbildningsplats, istället hänvisades till skolan. Detta innebär inte enbart, att den tredjedel som idag inte har fullständiga gymnasiebetyg och därmed inte uppnått "lägstakravet för anställningsbarhet", utan också att de socialiserande kunskaper som varje årskull fick gratis via arbete, inte riktigt har följt med in i skolan. Tillhör man den genetiska grupp som lär sig genom att jobba med händer och kropp så får man istället förlita sig på turen om man lyckas få ett arbete. De individer som har behov av arbetslivets lärmiljöer och saknar fullständiga gymnasiebetyg bär på samma talanger, som många av oss äldre som saknar gymnasieutbilsning och som idag är samhällsbärare. Det är hög tid att skapa strukturerade former för utbildning utan skolans inblandning. För varje år som går är det en ny årskull ungdomar som hamnar i ett utanförskap på grund av att det livslånga lärandet skall förvaltas av det formella utbildningssystemet. Kunskapen om vad som saknas är mycket hög bland de verksamheter som arbetar utanför skolan, men det finns inga system för att synliggöra och erkänna kompetenser som många ur denna grupp bär på som kan användas för att matchas mot arbete. De formella kunskapskrav som idag styr utbildningsväsendet blir istället ett hinder för etablering i samhället. Jag kanske är misstänksam men det känns ibland som att vi inte har plats för ungdomar i arbetslivet, utan förvarar dessa i olika åtgärder som i värsta fall helt saknar kvalitet. Vad kostar inte dessa hinder samhället som utanförskapet för med sig.

injo 2010-03-18 | De enklaste jobben fölsvinner. Arbetsgivarna passar på att rationalisera när efterfrågan sjunker. Självklarhet! Tyvärr försvinner de med högst kompetens på grund av LAS. Gamla går kvar tills pension och ersätts inte. Sysselsättningsgraden sjunker. Det är de med högst kompetens som får arbete. Tyvärr går det inte att utbilda alla på grund av mänskliga/biologiska faktorer. Verkningsgraden på utbildningssystemet sjunker. Ungdomsarbetslösheten späds på med ytterligare 50 000 inom de närmaste åren och kommer att uppgå till 200 000.Näst intill katastrof för samhället. Kriminalitet och gängbildningar ökar med socila oro som konsekvens. Enda lösningen är att genom lagstiftning berordra kommunerna att ta hand om arbetslösa ungdomar med hjälp av näringslivet. Dvs varje ungdom som går ut gymnasiet skall veta vart hon/han skall bege sig efter sommarledigheten efter examen.

Perspektiv 2010-03-15 | Min uppfattning efter att ha varit arbetssökande är att den svenska arbetsmarknaden är jämförelsevis stel, oflexibel samt har en låg eller obefintlig tillväxt. Det beror inte bara på LAS utan även på attityder. Det verkar vara lättare att få jobb i våra grannländer med jämförbar kompetens.

jonsson 2010-03-11 | " Dessutom är det sannolikt att arbetslösa kan uppfattas som en större risk att anställa än någon som redan har ett jobb med söker nytt." Varför det? Den absoluta majoriteten av arbetslösa är arbetslösa pga. strukturrationalisering och LAS. De är inte frivilligt arbetslösa. Finns det undersökningar som visar att arbetslösa är en viss typ av person? En person som innebär en risk för arbetsgivaren?

Författare till artikeln

portrait

Alexandra Stråberg

work08 - 553 431 02

cell

Externa länkar